Den är ibland som en slägga, som sakta men stenhårt träffar dig i pannan. Det värsta av allt är att du ser den komma, du ser den hela vägen fram till träffen och du inser hela tiden hur ont det kommer göra. Trots allt detta hinner man inte parera smällen, utan den får träffa dig utan något som helst motstånd. Frågan är varför man låter det hända, varför undviker man inte smällen? Borde man inte inse faktum någon gång och jobba utifrån verkligheten? Stora frågor, en liten kväll som denna.
/F
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar